tisdag 17 mars 2015

Underjordiska timmar


Jag läste tidigare No och jag av Delphine DeVigan och tyckte väldigt mycket om den, i tidigare blogginlägg har jag skrivit om den. I den här romanen, Underjordiska timmar, tar sig författaren an ännu ett tungt och svårt ämne, men även här på ett lätt och inkännande sätt.
Romanen består av två olika parallella berättelser eller människoöden, som ibland snuddar vid varandra. Den ena huvudpersonen är Thibault som arbetar som akutläkare i Paris vilket innebär att han gör hembesök till sjuka människor. Han har äntligen beslutat sig för att lämna sin flickvän som han är olycklig tillsammans med, men han tvivlar på sig själv och känner sig otillräcklig i sitt jobb.

Den andra huvudpersonen är Mathilde  som i åtta år jobbat på ett företag där hon haft ett nära samarbete med sin chef och har haft ansvar för olika projekt. Hennes chef beter sig alltmer märkligt mot henne, tar ifrån henne ansvar, förflyttar henne till en skrubb utan fönster där hon inte har någon dator, vägrar prata med henne och svarar inte på hennes samtal. Mathilde blir alltmer olycklig och sjunker in i en hopplöshets och uppgivenhetskänsla. Hon orkar inte träffa sina vänner  och hennes barn är det enda som håller henne uppe.
Underjordiska timmar  handlar om människor som blir förtrycka och orättvist behandlade och som vantrivs i sin arbetssituation, men lika mycket handlar det om att vara människa i en storstad som Paris. Det är en roman som griper tag och som letar sig in under huden, men den är också spännande och medryckande.
/Maria

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar